HURRIGANES - VÄRLDENS BÄSTA ROCKBAND!

När jag en gång i mitten på 70- talet åkte till Finland för att besöka mina kusiner fick jag lyssna på en skiva dom hade. Bandet som spelade hette Hurriganes och sedan var jag fast! Riktigt j-a fast! Och bara för det måste jag berätta om deras uppgång och fall. Det mesta av informationen har jag hämtat från den excellenta siten hurriganes.se - gör gärna ett besök där...

Här följer storyn om Hurriganes

Hurriganes bildades i slutet av 1971, med Remu Aaltonen, trummor/sång, med ett förflutet i ett antal band. Cisse Häkkinen på bas/sång, som egentligen inte spelade bas och Ile Kallio som då bara var 16 år gammal på gitarr.  Han ersattes dock av en viss Albert Järvinen som var en riktig virtuos på gitarr!  De bytte ut bokstaven C från Johnny and The Hurricanes och så blev det Hurriganes istället.   

Debuten skedde på nyårsafton 1971 med en spelning på Kulturhuset, Helsingfors. Olika musiktidningar fick ganska snart nys om denna rockband som ansågs vara det bästa som hänt i musikväg i Finland på väldigt länge, nu var det alltså inte bara tango som gällde längre...:)


Ungtupparna i Hurriganes

ROCK & ROLL ALL NIGHT LONG

Innan debutskivan släpptes var Ile Kallio redan ersatt av Albert Järvinen. Skivbolaget Love Records hade visat intresse för dem och hösten 1973 kom den första skivan "Rock and roll all night long". Med A sidan fylld med live inspelningar, delvis från Gamla Studenthuset. B sidan innehåller bl. a. en röjar version av Richard Pennimans Keep on Knocking  



Omslaget till debutskivan


FRAMGÅNGEN TAR FART

Dom större framgångarna dröjde till året efter. Det blev rena hysterin efter deras två singlar som släpptes under första halvåret 1974; "Do you wanna dance" och "Blue Suede Shoes". Delar av året var det ganska lungt för Hurriganes. Mycket berodde nog på att Remu var på besök i ett av de finska fängelserna. Under den här tiden passade Albert Järvinen på att göra sin första soloplatta, Ride on.
Under sensommaren for Hurriganes över till Sverige och Stockholm för inspelning av kommande storsäljaren Roadrunner. Den sålde 50 000 ex. på en mycket kort tid. Egen skrivna spåret "Get on" skördade stora framgångar bl. a. i England där den vann en omröstning i radioprogrammet European Pop Jury. Roadrunner blev det definitiva förlösande faktorn i Hurriganes era. De började nu hörsammas i Sverige.

Under första halvan av 1975 beslutade sig Albert att starta eget. 13 Juni fick publiken i Riihimäki åter se Ile Kallio äntra scenen. Någon vecka senare åkte trion i ett privat Piper Cheyenn plan, som vilken världkändis som helst, till Stockholm för en PR-spelning på Club Malmen (dagens Hotell Malmen). Spelningen gav försmak av vad som skulle komma ett par år senare.

Senare under året kom nästa framgångsrika platta: "Crazy days", som sålde över 50 000 ex. på en vecka! Därmed belönades Hurriganes med Star of the year priset som delades ut av den engelska tidningen Music week. Men kritikerna var inte så överväldigade. De menade att Ile Kallio, som nu hade ersatt Albert Järvinen, inte kunde axla Alberts mantel och att skivan hamnade i skuggan av Roadrunner. Crazy days består till största delen av eget material med texter av Richard Stanley, som även producerade Roadrunner. Här finns också en underbar version av "My only one". Hurriganes medverkade också i Ruisrock festivalen som det enda inhemska bandet.


HURRIGANES PÅ FILM 1976

Året börjar i ett lugnare tempo. Mycket beroende av Remus tid i fängelset där han dock endast behövde vistas nattetid. Ile passar på och studera färdigt högskolan, Cisse spelar in skivan Teendreams och Remu, han tar det bara lugnt. Under våren gör de inga spelningar. Hurriganes popularitet gör att skivförsäljningen rullar på nästan av sig själv. Singeln An Awful Crime/Oh Baby Doll gör inte saken sämre.

I samband med filmen Hot Wheels (org. Kuumat Kundit, premiär 19 November) släpptes Hurriganes fjärde platta med samma namn som filmen. Trots att kritikerna sågade skivan med dess innehåll av "gamla urvattnade klischeér" som dom uttryckte det, hindrade det inte fansen att köpa den.

Nu hade ryktena om detta otroligt populära rock & roll band i Finland fått ordentligt fäste i Sverige. Överallt frågades det efter Hurriganes!  "När kommer dom till Sverige"? 

Sverige nästa

 24 Februari 1977 var det så dags för invasion Sverige. Med ett rungande ös på Jarlateatern i Stockholm var saken klar, svenskarna hade tagit Hurriganes till sina hjärtan. Samma vår släptes samlingsalbumet: "Sixteen Golden Greates", med några tidigare outgivna och några nya spår. Till hösten -77 släptes även ett nytt album: "Tsugu way". I Sverige med titeln "Use no hooks". Framgångarna på skivfronten håller i sig och spelningarna lika så. Bl a fick Köpenhamn ett besök av trion i Augusti månad.


Lanserades som punkband i England

I samband med Tsugu way albumet började lanseringen gå vidare till England. Hurriganes bokades för spelningar på småklubbar i London men de lanserades som ett punkband från Finland. Vad gör en publik som förväntar sig ett Punkband och inte får det?Självklart visar de sitt missnöje. I London gick åhörarna till väga på så vis att någon kastade en flaska i huvudet på Remu, som fick uppsöka sjukhus. Efter vistelsen på sjukhuset beslutade Remu och Cisse att avbryta turnén p.g.a. dålig arrangering och for tillbaka till Finland men övertalades till slut att återgå till turnén och avsluta den. Lanseringen kunde ha varit betydligt bättre än den var.


1978 medverkade Hurriganes i svensk television. "Rock på Hovet". TV-konserten spelades in på Johanneshovisstadion och visades 19 augusti. I samma konsert uppträdde Ulf Lundell och danska Gasolin. En månad senare intervjuades de i programmet "Rock in i Norden".

Hittills hade Hurriganes släppt ett album varje år, så varför skulle 1978 vara annorlunda. Remu hade börjat få problem med sina axlar och tvingade honom till ståplats vid mikrofonen. Med Remu stående vid micken och Beaver Aitto-Oja på trummor blev resultatet Hanger. Här får också Ile Kallio chansen att debutera som sångare i Hurriganes. Stora delar av finska publiken hade tillsynes förkastat den nu fem man starka bandet, men kritikerna lovordade för en gång skull. Den efter följande singeln Shorai Shorai blev faktiskt en liten hit.

Till turnén anlitades Tomi Parkkonen som trummis och Jim Pembroke på klaviatyr med. Hurriganes turnerande utomlands medför konsekvenser i hemlandet Finland; Fansen lever på svältgränsen, var är Hurriganes? Saknaden är stor på hemmafronten.

Efter en tid som femmanna-grupp återgår de till den ursprungliga uppsättningen på tre. Våren 1979 ville Ile ha lite ombyte och hoppade åter igen av tåget. Samtidigt fick Parkkonen och Pembroke gå samma väg. Tillbaka kom Albert Järvinen och bandet kände nya vindar i ryggen.




Hurriganes underbara ballad "I will stay"  Lyssna och njut.

Nystart

Hurriganes börjar - med den legendariska uppsättningen Remu, Cisse och Albert - en ny turnérunda i Finland och som leder vidare till Sverige. Skivförsäljningen har fortsatt framgång i Sverige och i slutet av året 1979 kom skivan Jailbird. Men Jailbird blev något av ett mellanspel, även om Järvinens medverkan stärkte Hurriganes något. 1980 kom albumet 10/80. Inspelad i Polar studion i Stockholm med texter av Jim Pembroken, som också komponerat spåret Saigon shakes. Förövrigt är skivan komponerad av Remu och Albert. Producerad av dem båda och Paavo Maijanen. Den här gången var det en mer lyckosam satsning jämnfört med de senaste albumen. Det var brådatider för grabbarna. 3-5 spelningar i veckan och Sverigeturné därtill med en publikskara på uppemot 50 000 pers. En del gånger blev de "eskorterade" till spelplatser av en stor mängd motorcyklister när deras turnébuss blivit igenkänd.

I Januari 1981 tilldelades Hurriganes en jättediamantskiva för den skull att bandets olika album sålts i över 250 000 ex. i Sverige, Norge och Danmark vid årslutet 1980. Vid den här tiden hade Albert och Cisse börjat dricka alkohol i mängder som inte var till fördel för någon av dem. Remu hade stora bekymmer med dem. Värt att påpeka är att Hurriganes aldrig behövde ställa in någon spelning pga Albert och Cisses problem med alkoholen. Det föll helt på sensommaren 1981 då Remu blev trött på Albert och gav honom kicken.

I slutet av året kom albumet Fortissimo, då med ett nytt namn i manskapet: studiomusikern Janne Louhivuori på gitarr. Skivan var ganska långt framstriden med Albert när Janne klev in på scenen. Janne ger allt för Hurriganes och ger ny färg till bandet. Fortissimo når snabbt guldskiva nivå.


Tre nya album

Åren 1982-84 kom albumen Rockin´, Seven days, seven nights och Hurrygames. De nådde kanske inte de försäljnings siffror man hoppats men live framträdandena var det inget fel på. Vårvintern 1983 meddelade Janne att han hade avsikt och lämna bandet. Han stannade dock kvar till Juni månad. Åter igen får vi se Ile Kallio på scenen. När Remu frågade Ile om han ville hoppa in igen gav Ile honom klara besked: -Jag är med i ett år, sedan lägger vi bandet på hyllan! Vid det här laget förstod Ile att det var Hurriganes sista år i rampljuset.

Sommaren 1984 var det definitivt slut efter avslutad Sverige runda. Samma år gjorde Sveriges Television en dokumentär om Hurriganes "Remu & The Hurriganes" som visades 26 augusti.

Comeback 1988

Sen den senaste spelningen har det gått fyra år. Cisse har spenderat tiden med att spela in en soloplatta "I Love You Anyway" och som "pubkonstnär" bl. a. med Albert. Albert hade dessutom de senaste tre åren livnärt sig som gårdskarl. Familj och underhållandet av en åttatrapporshus hade givit Alberts liv regelbundenhet. Remu är den ende som var helt aktiv inom musiken efter splittringen. Även när han bytte till en schlager betonad stil möttes han av framgång, bl a lyckades han med Remu & All Star-band.

Till en början möttes nyheterna om en comeback med skepsis. De kritiska och avundsjuka plus alla "småmusikerna i sitt kunnande" var entusiastiska: tempot var inte det samma, arrangemangen var annurlunda, grabbarna var inte lika energiska som i forna dar. Men ganska snart tystnade kritiken. Största delen av publiken hade redan fattat vad Hurriganes handlade om: helhet och karisma. Efter generalrepetitionen på Café Metropol hade Hurriganes invaggat publiken i den vansinnigaste encoren på länge.

Hurriganes comeback gick av stapeln i Padasjoki på midsommar afton, där 10.000 rockande fans satte stället i gugning. De långa träningsdagarna inför comebacken hade givit resultat.Turnén gick vidare till Ahvenisto en vecka senare men var nära att krascha på Tavastia Club 27 Juli då Remu och Albert blev riktigt osams. In kallades Janne Louhivuori för att göra de kvarvarande spelningarna. De tre sista spelningarna ledde till live skivan Live At Metropol som blev bandets avskeds platta.

Slut? Inte riktigt. Även om Cisse och Albert fick lämna in 1990 respektive 1991 lever legenden vidare. Under 1990 talet har Remu hållit liv i Hurriganes musik och spelat i olika konstellationer. Remu plays Hurriganes och In the Sprit of Hurriganes är ett par av dem.

Under 5 år fram till slutet av 2003 var sammansättningen av, förutom Remu på trummor och sång, Harri Merilahti på bas och Rocka Merilahti på gitarr. I samband med Hurriganes 30-årsjubileums firande 2001 släppte trion jubileums plattan "30th Anniversary".

Hur gick det sen?

* Cisse Häkkinen- 1951, basisten och min stora idol på den tiden dog annandag Jul 1990 och ligger begravd i Sandudds kyrkogård i Helsingfors.  

*Albert Järvinen- född 1950, denna bländande gitarrist hittades död på sitt hotellrum 24 Mars 1991 endast 40 år gammal. Ligger begravd i Helsingfors.

*Remu Aaltonen- född 1948, trummisen och grundaren av Hurriganes ger fortfarande konserter men för mig tog sagan om Hurriganes slut när Cisse och Albert dog. Skulle dock vara väldigt roligt att få en intervju med denna legend! 

Vila i frid...


Hurriganes genombrottslåt

Kommentarer

Postat av: WS

Hurriganes underbara mix av kärlek, sex & rock´n roll gjorde min ungdom ljuvligt syndig. Skulle så gärna vilja se Er / delar av Er i Sverige snart ! :)

Postat av: Johan Lundqvist

Riktigt bra skrivet om Hurriganes mina favoriter

Postat av: TaxiRoy

Det tackar jag för! Alltid roligt att få uppskattning...

Postat av: Lasse Andersson

Hurriganes har alltid och kommer alltid att vara det bästa som Finland har bidragit med som populära band. Enkel och rak rock'n roll utan krusiduller, fullt ös från början till slut. Ta bara omslaget till Roadrunner, bara det är ju värt att köpa skivan.

Postat av: TaxiRoy

Håller fullständigt med dig Lasse!Det går nog inte en enda dag utan att jag lyssnar på dessa virtuoser...För det är det de var!

Postat av: Valter oom

Håller med bloggare Peter om Hurriganes storhet men under hur gick det sen saknar jag info om Ile Kallio som för mig är minst lika viktig som Albert Järvinen. Plattan Hanger eller Stranded In The Jungle som den heter i Sverige är min favorit. Sen kom ju Järvinen tillbaka och Jailbird blev sämre och 10/80 en av Hurriganes sämsta. När Kallio är tillbaka på Seven Days Seven Nights Och Hurrigames låter Hurriganes riktigt bra igen. Härligt att du hyllar Hurriganes, tyvärr gör du misstaget att nedvärdera Kallio, precis som tyvärr många andra gör. / Valter


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

height="0" alt="" />